Olina Eriksson

Idag gick jag in i den byggnaden där jag tillbringade den mesta tiden av mitt liv i tre år, Fränstaskolan. Det var som att kastas tillbaka i tiden. Det finns inte ord för hur mycket jag saknar det. Jag saknar inte själva skolan, lärarna eller så, utan jag saknar människorna, sakerna vi gjorde, och jag saknar min klass. 

Jag saknar det här;