Olina Eriksson

Jag och Ellen lärde känna varandra i 5 eller 6an. Jag minns mycket väl hur det gick till, men den historien ska jag inte dra här. Enda sedan vi började i samma klass har vi varit med varandra jämt, nästan varje dag i 4 år. Vi har varit med om så mycket tillsammans. Hon är den som torkat mina tårar när allt varit åt helvete, och den som skrattat med mig när allt varit bra. Den som försökt få mig att må bra. Hon har alltid funnits där, no matter what. Det är liksom som en andra jag. Den jag delar det mesta med, och den som faktiskt känner mig utan och innan. Hon som faktiskt vet exakt vad jag känner och vad jag tänker. Och det är riktigt vackert om jag får säga det själv.

Alla minnen som vi har är miljonertals. Vi har gjort allt och lite till. Alla kvällar som vi sitter hemma och tjockar oss hemma hos henne, jag i hennes säng och hon vid skrivbordet. Eller alla kvällar vi är ute och grillar med pojkarna. Alla kalaskvällar i Viskan. Hon har varit med mig i motgång och i framgång. Den som fått mig att fortsätta kämpa och inte ge upp, även om jag faktiskt skulle vilja det. Hon har faktiskt lärt mig känna mig själv. Hon är en otroligt vacker och underbar människa. Hon är min bästaste vän. Jag älskar henne otroligt mycket. Och utan henne vet jag helt ärligt inte vad jag skulle ta mig till, hur jag skulle överleva.